Ny utredning – med stor betydelse

Nu presenteras de konkreta förslag som kommer från samsjuklighetsutredningen. Ett namn som verkligen inte döljer det den var skapt för. Detta är en utredning som pågått i 1,5 år och flugit under radarn för de allra flesta, förutom möjligen oss som arbetar med människor och deras psykiska hälsa. Anders Printz et al har genomfört ett gediget arbete som kommer att förändra hela det psykiatriska och socialvårdande landskapet om förslagen går igenom. Samsjuklighetsutredningen är ett nytt försök att organisera förhållningssätt och insatser för människor med ett substansbruk (beroende och skadligt bruk) och annan psykisk ohälsa. Senaste försöket kallades missbruksutredningen. En välgjord utredning som kastades i papperskorgen efter att den presenterats för drygt tio år sedan. Vi som deltog i remissförfarandet då upplevde oss stundtals som en familjerätt i en vårdnadstvist. Det blev till slut delad vårdnad på papperet. Föräldrarna skulle samsas. I verkligheten tog socialtjänsten vårdnaden och hälso- o sjukvården fick vakta den lilla illbattingen beroende på helgerna. Vi var inte redo för det då, jag hoppas innerligt att vi är det nu. För det är en stor del av befolkningen som manifestar barnet som behöver fungerande hem. Men, mer om huvudmannaskapet i kommer i ett eget inlägg inom kort. 

Reformering av beroendevården

Reformen som föreslås har tio bärande delar, denna skrift fokuserar på den part av de tio delarna som handlar om det vi vetat så länge, vi kan inte göra en sak i taget. Vi behöver ta hand om de människor som fallit mellan stolarna och inte låta de drifta runt i lidande på grund av historiskt moralisk slagsida när det kommer till beroendeproblematik.

Formuleringen lyder,  

-       All behandling för beroende och skadligt bruk ska ges samordnat med behandling av andra psykiatriska tillstånd.

Här handlar det om att sluta skuffa runt människor och istället ta ansvar. Vi vet att de flesta med en beroendeproblematik, dryga 70% i en siffra som lades fram för 5 år sedan, även har andra psykiatriska tillstånd. Vi vet också att många sökt hjälp för en den ena eller andra diagnosen men stött på problem då just beroendeproblematik visat sig vara med i bilden. De inte helt ovanliga budskapen är till exempel,

-       Du får ingen ADHD utredning innan du varit ren i minst 3 månader,

-       Vi kan inte hjälpa dig med beroendebehandling då du har för stark psykisk ohälsa,

Dessa budskap har inte hjälpt många människor. Antagligen har de fyllt en viktigare funktion för de som arbetar i vården. En struktur att hålla sig i där man dessutom slipper ta de svåra frågorna och besluten. De hjälpsökande som inte orkat kämpa för att få hjälp eller klarat inträdesproven till behandlingsinsatser har i bästa fall byggt upp ytterligare en skamnivå - jag klarar inte ens att ta mig in på behandling, och i värsta fall har de lämnat oss alldeles för tidigt.

Motståndet

Då, som på reflex, hör jag ett argument låta från delar av branschen, skenargument med tunga historiska vingslag. Baserade på att beroende bara i teorin är en sjukdom, i praktiken kan man ju välja. 

– Om man är påverkad av droger är det väl svårt att jobba med något överhuvudtaget, eller hur? Ja, visserligen kanske ett påtänt tillstånd alternativt kanonfylla försvårar terapeutiskt arbete. Bättre att sova, komma ner på jorden osv. Precis som att det kan vara på sin plats att en psykotisk person behöver skingra sina värsta vanföreställningar innan annan insats. Eller att en panikångestattack lägger sig. Men detta är inga statiska tillstånd och kan inte regelföras i tid. Att en person med en beroendeproblematik och veckor av avhållsamhet skulle vara mindre att räkna med än någon med en medelsvår depression är nonsens. 

Vi behöver komma ihåg att, det är mycket som stör den önskade terapiutvecklingen. Depression, ångest och annan psykisk ohälsa fördunklar också den framkomliga vägen mot förändring. Såsom brist på sömn, eller för all del extrem stress. Det innebär att kartan framåt ständigt behöver ritas om och professionalism definieras utifrån flexibilitet och förmåga att möta varje människa med dess komplexa problematik, i stunden. Oavsett om denne rökte på igår, har panikångest eller är svårt hypokondrisk. 

Mer hälsa och mindre moral

Min poäng, tillika de som genomfört utredningen och kommer med dessa förslag, är att förändringsarbete för människor med psykiatriska diagnoser, beroende och skadligt bruk behöver ske utifrån individen och inte utifrån ett givet fyrkantigt system. Speciellt inte om systemet är uppbyggt på moral. Fokus behöver vara på personens fysiska, psykiska och relationella hälsa. Hur det är möjligt att jobba med en individ har inte alltid att göra med hur länge den har varit drogfri, eller fri från något annat heller för den delen. Hade det varit så enkelt att vara drogfri att det varit ett val möjligt att göra för att få utredas eller få psykiatrisk behandling, då hade vi inte klassat beroende, eller ens skadligt bruk, som syndrom i en psykiatrisk manual.

Full fart framåt

Vi själva ser fram emot att fortsätta jobba med patienter och klienter med den inställning vi alltid haft. Individen i fokus, inte någon fast metod. Vi kommer alltjämt att jobba med de problem som individen själv upplever begränsar och försämrar livskvaliteten. Framför allt fortsätter vi att stå för hög utbildningsnivå och en mer vetenskaplig än en ideologisk utgångspunkt. Det finns många verksamma sätt att jobba med psykisk ohälsa, det handlar om rätt sätt, i rätt tid, för rätt person. Utförda av rätt personer. Vi kommer också att göra allt vi kan för att stötta den reform som föreslagits. Förändring är nödvändig.